lakattis

Det var nära att jag ville svarttala Frankrike för all framtid. För dessa två borttappade tentaresultat skull. Ibland kan dock saker lösa sig trots allt. Vet inte om det kallas ställa-krav- i-mailen -åtgärder eller Frankrike som kände sympati och inte ville tappa sin trogna nordbo. Ha! Du får behålla mig ett tag till.

Det damp nyss in ett nytt mail i min låda. Fröken Kordinator hade tydligen "tillbringat en och en halv timme för att hitta mina papper. De låg bland de franska studenternas"

Så fick jag 8 ECTS till. Tack. De skulle jag inte gett bort gratis.

Det finns inget som hjälper så mycket som att skriva då man är upprörd, irriterad, förbannad, rasande, ja rent ut sagt riktigt ordentligt RASANDE.

Jag har väntat på mina resultat från Frankrike hela sommaren. Då de väl kommer saknas det två resultat från två kurser. Där det skulle stått en siffra finns där bara ett streck. Ett litet streck. Som om jag inte skrivti någon tenta. Men jag skrev ju båda två.

Detta har resulterat i att jag mailat till universitetet i det där oorganiserade landet, i det där landet där folk röker för mycket, där ingen har koll på papper och där ingen vet vad service är.

Svar har jag fått. Ett svar som sade att det inte fanns några resultat på mig. Så f-n heller. Tror ni att jag sitter och trycker på en skitig träbank i fyra timmar, har ångest i fyra timmar, när jag istället kunde sitta och sörpla kaffe med alla andra studenter på studenternas café.

Skärpning Frankrike. Annars vill jag inte längre ha dig som vän.

Men illa är ordet. För på pappret ser det fortfarande ut som om jag aldrig skrivit de där två tentorna i maj. Men det var ju precis det som jag gjorde.

Illa är förnamnet. För jävligt kommer efter.

I söndags var det presidentval. Jag såg de spännande minuterna på tv. Det var riktigt...spännande. Intressant och berikande. Herr R satt på nålar. Sarkozy blev det. Frankrikes nye president. Han fick 53.06 % av rösterna. Enligt tidningar och tv  har han begett sig på "meditationsresa" inför det som komma ska. För ännu är han inte Frankrikes president. Han får vänta till den 16 maj.

Följande sade han i sitt tal* i söndagskväll :

När jag nu talar till er i kväll [...] känner jag som ni förstår en oerhörd känsla. Sedan jag var ung har jag varit stolt över att få tillhöra en sådan stor, gammal och vacker nation, la France. [...] Nu har det blivit min tur att ge den allt jag kan.
Ikväll går min tanke till alla de miljoner fransmän som har gett mig det här förtroendet. Jag vill säga till alla dem att de har gett mig den här äran då de ansett mig värdig detta uppdrag att styra Frankrikes framtid.

Min tanke går till dem som har stött mig i den här kampagnen. Jag är dem evigt tacksamma.

Min tanke går till Segolène Royale. Jag har respekt för henne och för hennes idéer genom vilka många fransmän har kännt sig delaktiga.

Min tanke går till de fransmän som inte har röstat på mig. Till dem vill jag säga att i den politiska debatten, trots de politiska skillnaderna finns det för mig , bara ett Frankrike.

Till dem vill jag säga att jag kommer vara alla fransmäns president, att jag kommer tala för alla och envar. Ikväll är det inte Frankrike i kampen mot ett annat Frankrike. För mig finns det ikväll bara en seger, demokratins seger, de idéal som förenar [...]

Det franska folket har talat. Det har valt att bryta sina vanor med det förflutna. Jag vill återupprätta arbetet, moralen, respekten. Jag vill återupprätta äran till nationen och dess identitet. Jag vill att alla fransmän återigen ska kunna känna stolthet över sin franska nationalitet [...]

Det franska folket har valt förändring. Det är den förändringen som jag ska sätta i kraft för det är den uppgift ni har delgivit mig. Frankrike behöver det. Men det ska göras tillsammans med alla fransmän och med en känsla av broderskap och gemenskap.  Ingen ska känna sig utanför [...]

Jag vänder mig till alla våra europeiska bröder, med vilka vårt öde är förenat. Till dem vill jag säga att jag alltid har varit europé, att jag tror på den europeiska konstruktionen och att ikväll går Frankrike åter mot Europa.
[...]
Jag vädjar till våra amerikanska vänner att de kan räkna med vår vänskap som har knutit oss samman genom de tragedier i det förflutna som vi stått upp för tillsammans. Jag vill säga dem att Frankrike kommer alltid stå på deras sida då de skulle behöva hjälp. Men jag vill också tillägga att vänskap innebär att kunna acceptera att vänner kan tänka olika och att en stor nation som USA står inför den uppgift att inte stå i vägen för kampen mot den globala uppvärmningen utan ta upp kampen för det som står på spel- hela mänsklighetens levnad.

Jag vänder mig till folket kring Medelhavet och säger dem att det är kring Medelhavet det sker och att vi måste komma över allt hat för att kunna skapa fred och civilisation. Jag vill säga dem att tiden är här att bygga en union kring Medelhavet som kommer stå som märke mellan Europa och Afrika.

Jag vädjar till alla våra afrikanska vänner. Vi ska hjälpa dem att slåss mot sjukdomar, hungersnöd och fattigdom så att de kan leva i fred. Tillsammans ska vi fastställa en invandringspolitik [...]

Mina kära landsmän. Tillsammans kommer vi skriva en ny sida i historian. Jag är säker på att den kommer vara vacker och stor och från djupet av mitt hjärta säger jag er: VIVE LA REPUBLIQUE. VIVE LA FRANCE.


* som ni märker är det inte hela hans tal.

Det där med miljön och återvinning, klimatförändringar och förnyelsebara energikällor är ett väl diskuterat ämne här i Frankrike. Visserligen är det ett ämne som diskuteras lite här och var. Men det förefaller som det franska medvetandet har vaknat och tidningar och massmedia har exploderat gällande detta ämne.

Jag hade mina föräldrar på besök förra veckan. Eller nej förförra veckan. Ty tiden springer men jag står kvar. I alla fall, min fader kom med idéen att sätta pant på burkar och flaskor, som i Sverige, så skulle det nog bli annat ljud i lådan. Intressant, för det finns faktiskt ingen pant varken på pet-flaskor eller små burkar. Jag vände och vred på en igår. Det var en tämligen vacker burk. Färglad och med massa text på, men ingenstans  på denna gröna färglick fann jag något om pant. Ibland har han ju bra idéer min far. Kanske blir han nöjd nu då. Men faktum står kvar, jag...alltså JAG som älskar hundar, glömde bort LUDDE's födelsedag. Det är skam att glömma bort sin vän då denne fyller år. Jag glömmer aldrig en födelsedag vare sig det handlar om djur eller människor. Men nu har det visst hänt. Det är illa.

Men för att komma tillbaka på spåret igen, för jag hamnde nyss hors piste*. Att jag dessutom befinner mig  i Frankrikes mest luftförorenade stad  gör ju inte saken bätttre. Då sommaren står på farstun då flyr dem. Alltså fransmännen. På semester, kanske upp till stugan i Alperna för att andas frisk luft. Men här nere i "fickan" vill ingen bli kvar.

Så pant finns inte på flaskor, inte heller verkar sopsorteringen fungera. Men ALLA vill ha en ren värld, ALLA oroar sig över den globala uppvärmningen. Carole gör det, mamman i min franska au-pairfamilj, De köper bara ekologisk mjölk och müsli men någon sopsortering förekommer inte i det huset. Men nu ska jag inte heller försköna det svenska medvetandet. Jag vet nog hur det ser ut i den sopsorteringen där jag bodde i Uppsala. Det var ingen skön syn. Men jag var bra på att sopsortera.


*off-pist

Till vanster tyska Ann-Sofie, i mitten franske ALEX och till hoger Joselain, ocksa fransman


Sa rullar det pa, socialiserandet gar kanske battre an sjalva pluggandet, fast socialisera och plugga ar val kanske ungefar samma sak. Tror jag satter likhetstecken dar emellan.

Forsta veckan pa universitetet ar avklarad, mina kurser ar nastan valda och mitt socialiserande gar allt battre och battre. Nojd. Just nu kanns det sa, men sinsemellan aven en viss panik over att man fortfarande har alltfor manga faglar i skogen. Med andra ord; i detta pappersland tar det tid innan faglarna hittar hem till sina burar. Tva veckor tog det. Tva veckors eviga fragande. Tva veckors langa frustrerande vantan. Tva veckor att fa den dar jakla forbannande papperslappen. En gron liten lapp  som ar ditt carte etudiante! Nu har jag bade passward och username, antligen kan jag logga in mig pa skolans datorer. Tank vad man maste fa vanta bara for en liten gron lapps skull.

Vad sager man nu da. Att det ar fredag, att det regnar lite, att tiden springer; att jag stod pa supermarket tidigare idag och genomled hundra langa ars vantan innan det blev min tur eller att jag kanske ska pa fest ikvall. Till Nicolas, en av mina nya franska bekantskaper. Finns det plats tar jag med mig hela tyskganget ocksa. Appropa dem, jag kom nog hem ganska sent  i natt; eller egentligen passar det nog battre att skriva morgon. Att jag alltsa kom hem valdigt tidigt denna morgon. Sa gar det nar man ar ute och "diskar "om natterna, med tyskar, fransman och laskiga Hells angels vakter. Det var kul, riktigt kul. Sa kul att man inte vill titta pa klockan; sa kul att man inte orkar bry sig om att hela lolalen var inpyrd i rok, eller att nagon av misstag rakade blossa dig rakt i ansiktet. Varfor kan de bara inte sluta roka dessa fransman?
Kanske skulle denna kvall kunna sammanfattas pa annat vis om inte Mattias, en av de tyska studenterna, pa vag hem fick ta emot en kraftig hoger av en forbipasserande fransman.  Blodet rann ...nej, jag undviker detaljer, slutet gott allting gott. Polisen kom, tog hand om fransmannen, Mattias  mar fint, Alex (fransman)hangde med honom till sjukhuset for ett lakarintyg och alla kom hem lyckligt. Sa no worries, ingen fransman later en tjej ga ensam hem. Da har man aven tid att diskutera pa vagen hem om,i detta fall, fotboll! Speciellt kul ar det med fransman som inte bara vet vem Fredrik Ljungberg ar, vet de ocksa att Kallstrom och Larsson ar svenskar, ja da har du helt enkelt traffat pa ett exemplar! Och jag slutar dar. 
Men jag tror att mitt Erasmusliv just nu ar som pase Werhers original. Har du en gang prasslat upp pappret pa en av dem, sa vill du bara ha mer och mer och mer...

Kanske bjuder helgen aven pa vandring i bergen, mer socialiserande med fransmannen och lopning upp till Bastiljen... Men ok, jag har faktiskt plugg att gora. Forsta" den ekonomiska och nutida historien." Nagot att bita i...
 XXX

Eller kanske allt det som man inte riktigt är van vid men som man på ett eller annat vis håller på att anpassa sig till. Du står  i supermarket,  vid ostarna där det finns ett utbud som spränger alla gränser. Det räcker inte att betämma sig för en camenbert, det finns ju flera olika sorter av denna ost. Ju mer du tittar på ostarna ju mer börjar du tro att du ser dubbelt. Icke. Efter hundra års funderande, pannan i djupa veck  hugger du tag i den billigaste, styr stegen mot kassan. Eller snarare, benen styrs mot kön som ringlar sig från kassan. Här kan du stå och fundera på om du verkligen valde rätt ost, tjuvkika i grannens matkorg, spana in fransmannen som står i en annan kö till vänster om dig och sen lagom till det att det blir din tur i kassan tragiskt upptäcka att du glömde väga in dina äpplen borta vid grönsaksdiskarna. Ett litet ?pardon? innan du kvickt vänder dina  steg ditåt är att föredra. Med prislapp på äppelpåsen kan du så vända tillbaka till kassan, betala, vänta hundra år till innan kortautomaten har accepterat ditt visakort., tacka, önska trevlig dag och lämna affären.  Men vad har hänt sen sist? En kortare sammanfattning kommer väl till sin rätt. Jag är i Grenoble. Ni som känner mig vet också att det är här som jag befinner mig, så den meningen var väl hyfsat överflödig. Men den fyller väl sin funktion den också. Jag är inte bara i Grenoble, jag befinner mig mitt i centrala Grenoble, här bor jag i en liten studio på 20 kvadratmeter. Det är här en liten tillbakaspolning kommer väl till sin rätt. Skulle jag inte bo på campus? Svar ja. På 9 kvadrat? Svar ja. Tillsammans med cirka tjugo andra studenter? Jo men visst. Och en dusch, vars dörr man inte kunde låsa och två toaletter utan sitsar? Stämmer bra det. Så vad i hela fridens namn gör jag då i centrala Grenoble? JO, efter att förgäves ha försökt vädra mitt rum på mögellukt och  undvika att vila ögonen på de skitiga hyllorna i detta lilla campusrum bestämde jag mig mycket snabbt för att hitta eget. Första helgen vigdes åt detta projekt. Operation bostad! Många rum/studioannonser läste jag, många samtal ringde jag för att höra om studion i fråga fortfarande var ledig och nästan lika måmga gånger blev svaret på min fråga; ? Non, desolé, c?est dejà louée (nej, tyvärr det är redan uthyrt)  Men sen blev det napp. Här är jag nu.  Idag börjar mina kurser, men jakten här är ännu inte förbi. Nu handlar det om att kolla upp vilka kurser jag ska läsa, vad jag ska läsa nästa termin, var jag ska läsa franska och vilka ställen på campus man kan använda internet på. Charmen att bli skickad från ett ställe till ett annat, eller från en madame till en annan är att man dels lär sig att orientera sig på campusområdet, dels både får prata väder och vind, samt Henning Mankells böcker om poliskommisarie Kurt Wallander. Att man sen, trots detta kringfarande, fortfarande går vilse ute på universitetsområdet och kommer flera byggnader bort än dit man egentligen skulle är ju en helt annan fråga. Vi lämnar den därhän. Förutom ovana nämnda har jag självklart hunnit med det som jag är riktigt bra på. Socialisera såklart. Både med andra utbytesstudenter, men även med fransmän. Dock har det varit lättare med förstnämnda. Många tyskar, svenskar undvikes och några fransmän har jag stiftat bekantskap med. Letandet efter sistnämna lär dock fortgå. Var finns de fransmän som bytt ut cancerpinnarna mot vandringstavar, vet att Sveriges huvudstad heter Stockholm och vars ålder börjar på en 2:a istället för en 1:a? Ja, det undrar jag också. Just därför ska jag gå med i en löparklubb här. Denna idé kom som en vind tidigare idag, efter dagens 10-km lopp runt Grenoble. Jag och min tyske vän Ben deltog, fast inofficiellt. Vi fick inget startnummer, ej heller någon T-shirt, men lik väl var vi fräcka och  nöp till oss en vattenflaska efter målgång. Anledningen till detta inofficiella deltagande var för att ingen av oss hade något läkarintyg att visa upp. Inget läkarintryg, ingen anmälan, inget officiellt deltagande.  Ännu ett papper som krävs i detta pappersland. Nästa vecka innebär således ett besök på Centre medical, några små ord från Monsieur le docteur på ett papper som intygar att Mademoiselle Katarina Johnsson  är vid sina sinnens fulla bruk. Eller något i den stilen.  Skriver redan nu i min agenda: Montée de la Bastille, 7 oktober, 10 km.  Då  anordnas ett lopp upp till Bastiljen och då tusan ska frånvarandet av några pappersdokument  inte kunna sätta hinder i vägen för Mademoiselle Johnsson.  

Jag skulle kunna välja att skriva om hur mycket det har regnat den sista veckan, hur slitna mina hårtoppar är eller hur många timmar jag sover varje natt. Jag väljer ingetdera. Jag har haft besök, eller VI har haft besök för utan föräldrars närvaro, matlagning och planerande hade besöket av familjen Branche tett sig tämligen annorlunda. Nu kan vi stället hissa flaggan i topp, äta punschpraliner i hängmattan och glädja oss åt att herr Johnssons Peugeot kom hem från Sverigeturen i förträfftligt skick. För att inte säga bättre. Det är ju inte varje dag som en fransk bil körs till en biltvätt av en fransk monsieur vid ratten.  Och det är inte heller varje dag man lär en fransk  monsieur  att uttala OCH  lägga på minnet det något vegetabiliska namnet " jordärtskocka". Inte heller är det varje dag jag lär mig det franska namnet "topinambour".
Till tonerna av Abba och med en rejäl laddning kanelbullar gav sig familjen Branche alltså iväg  på en liten Sverigetur och med svensk musli, ännu mera kanelbullar, svensk honung och grovt bröd i SAS -bagageutrymme är nu Branche hemma i storstaden. 

Konversationerna har varit många och långa, humoristiska och filosofiska. Tiden är en resurs vi inte kan spara, du kan inte be den att stå stilla, du kan inte be den att sakta ner. Du kan önska att den skulle bli för evigt, som Caroles mamma brukade citera : "Petite minute, si tu pouvais durer toujours".
Eller fundera på följande: "Om man inte går framåt i livet, då tar man ett steg tillbaka"  ( citat Carole Branche )
" Nej, tiden kan fortsätta utan att du själv går tillbaka. Du kan stå stilla, fundera, samla krafter för att ta två steg framåt sen " (citat Gilles Branche)
Och med detta skrivet känns ju allt ännu mer komplicerat, eller kanske bara för mig. Två citat är inte tillräckligt för att kunna förklara denna diskussion ej heller stämningen runtomkring denna sena måndag kväll då regnet smattrade mot vindrutorna och teet kallnade i sina  koppar.

Men just precis nu skiner solen, jag har börjat packa för Grenoble men saknar fortfarande Korsika.  Inbetalningen till Stockholm marathon 2007 är redan gjord och jag ser framemot vintern som komma ska. Så vad spelar så kluvna hårtoppar för roll när det finns mössor?!

Nu väntar en kopp svart kaffe på mig.