lakattis

Eller kanske allt det som man inte riktigt är van vid men som man på ett eller annat vis håller på att anpassa sig till. Du står  i supermarket,  vid ostarna där det finns ett utbud som spränger alla gränser. Det räcker inte att betämma sig för en camenbert, det finns ju flera olika sorter av denna ost. Ju mer du tittar på ostarna ju mer börjar du tro att du ser dubbelt. Icke. Efter hundra års funderande, pannan i djupa veck  hugger du tag i den billigaste, styr stegen mot kassan. Eller snarare, benen styrs mot kön som ringlar sig från kassan. Här kan du stå och fundera på om du verkligen valde rätt ost, tjuvkika i grannens matkorg, spana in fransmannen som står i en annan kö till vänster om dig och sen lagom till det att det blir din tur i kassan tragiskt upptäcka att du glömde väga in dina äpplen borta vid grönsaksdiskarna. Ett litet ?pardon? innan du kvickt vänder dina  steg ditåt är att föredra. Med prislapp på äppelpåsen kan du så vända tillbaka till kassan, betala, vänta hundra år till innan kortautomaten har accepterat ditt visakort., tacka, önska trevlig dag och lämna affären.  Men vad har hänt sen sist? En kortare sammanfattning kommer väl till sin rätt. Jag är i Grenoble. Ni som känner mig vet också att det är här som jag befinner mig, så den meningen var väl hyfsat överflödig. Men den fyller väl sin funktion den också. Jag är inte bara i Grenoble, jag befinner mig mitt i centrala Grenoble, här bor jag i en liten studio på 20 kvadratmeter. Det är här en liten tillbakaspolning kommer väl till sin rätt. Skulle jag inte bo på campus? Svar ja. På 9 kvadrat? Svar ja. Tillsammans med cirka tjugo andra studenter? Jo men visst. Och en dusch, vars dörr man inte kunde låsa och två toaletter utan sitsar? Stämmer bra det. Så vad i hela fridens namn gör jag då i centrala Grenoble? JO, efter att förgäves ha försökt vädra mitt rum på mögellukt och  undvika att vila ögonen på de skitiga hyllorna i detta lilla campusrum bestämde jag mig mycket snabbt för att hitta eget. Första helgen vigdes åt detta projekt. Operation bostad! Många rum/studioannonser läste jag, många samtal ringde jag för att höra om studion i fråga fortfarande var ledig och nästan lika måmga gånger blev svaret på min fråga; ? Non, desolé, c?est dejà louée (nej, tyvärr det är redan uthyrt)  Men sen blev det napp. Här är jag nu.  Idag börjar mina kurser, men jakten här är ännu inte förbi. Nu handlar det om att kolla upp vilka kurser jag ska läsa, vad jag ska läsa nästa termin, var jag ska läsa franska och vilka ställen på campus man kan använda internet på. Charmen att bli skickad från ett ställe till ett annat, eller från en madame till en annan är att man dels lär sig att orientera sig på campusområdet, dels både får prata väder och vind, samt Henning Mankells böcker om poliskommisarie Kurt Wallander. Att man sen, trots detta kringfarande, fortfarande går vilse ute på universitetsområdet och kommer flera byggnader bort än dit man egentligen skulle är ju en helt annan fråga. Vi lämnar den därhän. Förutom ovana nämnda har jag självklart hunnit med det som jag är riktigt bra på. Socialisera såklart. Både med andra utbytesstudenter, men även med fransmän. Dock har det varit lättare med förstnämnda. Många tyskar, svenskar undvikes och några fransmän har jag stiftat bekantskap med. Letandet efter sistnämna lär dock fortgå. Var finns de fransmän som bytt ut cancerpinnarna mot vandringstavar, vet att Sveriges huvudstad heter Stockholm och vars ålder börjar på en 2:a istället för en 1:a? Ja, det undrar jag också. Just därför ska jag gå med i en löparklubb här. Denna idé kom som en vind tidigare idag, efter dagens 10-km lopp runt Grenoble. Jag och min tyske vän Ben deltog, fast inofficiellt. Vi fick inget startnummer, ej heller någon T-shirt, men lik väl var vi fräcka och  nöp till oss en vattenflaska efter målgång. Anledningen till detta inofficiella deltagande var för att ingen av oss hade något läkarintyg att visa upp. Inget läkarintryg, ingen anmälan, inget officiellt deltagande.  Ännu ett papper som krävs i detta pappersland. Nästa vecka innebär således ett besök på Centre medical, några små ord från Monsieur le docteur på ett papper som intygar att Mademoiselle Katarina Johnsson  är vid sina sinnens fulla bruk. Eller något i den stilen.  Skriver redan nu i min agenda: Montée de la Bastille, 7 oktober, 10 km.  Då  anordnas ett lopp upp till Bastiljen och då tusan ska frånvarandet av några pappersdokument  inte kunna sätta hinder i vägen för Mademoiselle Johnsson.