lakattis

Dagens bild ( den kräver nog ingen närmare förklaring ) tillägnas sidans trogna läsare och sidans bästa "kommentarskrivare" vars sista kommentar bestod av undran huruvida det händer  eller inte händer något här. Jo då, här kommer det en snabb uppdatering;

Väder och vind ar lätta samtalsamnen. Jag börjar med det. Se där, det har blivit kallt i Grenoble och äntligen far man plocka fram sin mössa  ( hårets bästa vän då det finns något som heter dåliga hårdagar)  och faktiskt  kunna använda den utan att känna sig onormal. 
Annars har jag faktiskt mest pluggat sista tidan, har brännt av tre tentor inom loppet av en vecka,  två skriftliga och en muntlig, nästan skrivit klart det första skriftliga arbetet ( inom ekonomisk historia) och hunnit bli förkyld igen... *suck*...
En sak som kan behöva sig ett kryss i taket handlar om hur man utnyttjar tentatiden. I Sverige har jag ännu inte lyckats stanna  hela tentatiden ut , utan har ansett mig klar då det ännu fanns gott om tid kvar. Här i Frankrike är det snarare tvärtom, jag har suttit hela tiden ut, på en kall träbank, med pennan i högsta hugg, med en nysande fransman bakom mig, och ändå inte  kännt att jag hunnit bli riktigt klar. Är det ett bra eller dåligt tecken?  Återstår att se...

Jag var i Lyon förra fredagen och spanade in la Fête de lumières. Min kanadensiska kompis var bättre påläst än jag och  berättade att denna "ljusfest" har sina anor ända tillbaka till 1300-talet. Efter pestens härjningar runt om i Europa ville man återskapa ljus och frid,  voilà, så uppkom denna briljanta  lysande och skimrande fest. Jag tror henne.
Visserligen regnade det mestadels av kvällen och de  paraplyer, som i alla regnbågens färger låg som ett band över stan förvandlades mycket snabbt till en stor hotbild.  Har gällde det att skydda sig då de mycket snabbt och utan förvarning kunde nocka till en lite.
Resten av helgen tillbringade vid böckerna, undantaget lördagkvall då jag var pa middag hos fransmän, drack belgisk cider och doppade kiwi  i ljuvligt krämig chokladfondu. Pratade om Sverige, om skidor, om jul, om nallebjörnar ( ! ) och pratade säkert också om Frankrike. ..

                                                                            Så här fint var det i Lyon...

Igår  kväll spelade Anna Ternheim på ett ställe här i Grenoble och innan jag han bestämma mig om jag skulle gå dit var det redan försent eller så kan det har varit så att jag redan hade andra planer och ibland ar det omöjligt att hinna med allt man vill. Ännu svårare att vara på två ställen samtidigt. Jag får väl nöja mig med att jag reklamfört hennes musik för fransmannen och endast fått  positiv kritik tillbaka.  Men hon är ju bra.

Ja, jag gillar de allt mer sjunkande temperaturerna här, luften blir friskare, bergen ar supervacka att se på och skulle man ha oturen att trampa pa hundbajs är det från och med nu (men kanske inte imorgon) mer sannolikt att det är mer hårt än löst. Bra va! 

                                                                              Campus

Efter jul börjar längdskidåkningen. Det ser jag framemot.  Sympa...

                                   

 

Idag sken solen på morgonen och joggingturen upp till Bastiljen övervakades av solen ... tills molnen kom och skymde den...men vad gör det , för jag har fyndat skidor idag! Begagnade men inte äldre än två säsonger. Så nu är det väl bara att åka eller hur var det nu... just det, snart är det tentatider och massa annat smått och gott som ska levereras in. Aj då. 

Även den franska julen har fått kliva ut på scenen. Julmarknaden här på Place Victor Hugo går på högvarv, små ljuvliga marsipantomtar får slåss om uppmärksamheten tillsammans med lockande choklad, mustiga viner ( skulle jag tro) , kilotunga ostar som skulle få farmors Husmusen  att emmigrera till Frankrike utan minsta tecken till tvekan och diverse handtverk.  Det är mysigt och charmigt och trots  att jag kollat minst tio gånger om i min kalender, har jag inte riktigt förstått att vi hamnat i december månad. Någonstans på den krokiga vägen eller kanske någonstans mellan campus och centrala Grenoble försvann min tidsuppfattning. Någonstans alltså eller ingenstans. 

                                                                                        

        

                                              Får jag fresta med en liten fransk tomte eller ett litet körsbär?

Jag har en vag känsla att veckan som spelar på sista versen inte riktigt har varit min. Kanske har den inte varit min då besöket hos frisören kanske inte blev vad jag hoppades. Jag hyser fortfarande negativa känslor gentemot henne. Klippa lite i detta land innebär klippa mycket och klippa fel, fel, fel. Ja, det är ett värdsligt problem men nästa gång klipper jag själv. Det mesta i livet kan man faktiskt göra själv. Så då kan jag lika bra klippa mig själv på samma sätt som man alltid bakar själv de bästa bullarna. Även om det skulle innebära att man bränner sig lite själv på kuppen. Men bränd blir man väl alltid någon gång i  alla fall. Jag hade inget desinfektionsmedel men en flaska kvarglömd tequila. Det funkade alldeles utmärkt. Man tager ju vad man haver som en vis lady lär ha sagt en gång i tiden...

Boktips: Florian Zeller  En fransk ung författare.  Jag läste om honom om en tidsskrift i Sverige i våras och betar av hans böcker nu. De är bra, de känns, de är närvarande. 

Jag har haft en fantastisk helg. Även fast jag kanske är lite sent ute med att påpeka det, då det snart nalkas en ny...
Jag överlevde fredagen den trettonde trots det faktum att jag gick under en stege på vilken det stod en man och lagade fönster och trots en svart katts språng över vägen. Visserligen sprang den från höger till vänster- "Höger till vänster goda förtjänster" . Och med det sagt skulle jag gärna vilja påpeka att jag inte är skrockfull.

Jag sitter inte heller och hostar, snörvlar och snyter mig på spårvagnen eller i klassrummet som alla de andra fransmännen. Antingen är jag resistent mot de franska virusgubbarna eller så är det en tidsfråga...Eller så är helt enkelt fransmän mer förkylda än vi friska nordbaggar. Bör nog lämna den frågan därhän, vill ju inte gärna bli en måltavla i onödan.

Sen kan det ske mirakel på andra sätt och vis. Bara sådär. Helt enkelt. Knappt att man förstår det själv. Att man faktiskt bor i en liten studio, vars grannar uppenbarligen inte har ett skyddat trådlöst nätverk. Eller i alla fall någon i ens närhet som förbarmat sig över en. Men nu sitter man här och surfar på oskyddade vågor. Gratis smakar väldigt bra. Mitt bankkort får gärna strula mera. Jag är åtminstone internetuppkopplad.  

Imorgon händer det igen. Det blir tomt. Inte lönt att sätta sin fot där en lördag. Campus dör, campus lämnas åt sitt öde, med låsta universitetsdörrar som ett faktum.  Fransoserna flyr hem till mamma, med smutstvätt  i packningen, lämnar campusområdet i sin ensamhet. Märkligt att se ett campus så öde under veckans två sista dagar, ingen som ligger på gräsmattan framför stora biblioteket, inga som sitter och kedjeröker på Sandwicheriets röda plaststolar och absolut inte en klump folksamling som står vid spårvagnsplatsen  i väntan på en spårvagn.  
                                                                                  

    

                                                       Mina vänner Solène (från Reunion) och Louis ( fr Grenoble) ute på campus

Visst en ny helg står snart och väntar utanför dörren, men låt mig få berätta om den förra. Med en lördag i ljuv kontrast till söndagen. Ungefär som att välja att äta havregrynsgröt utan mjölk. Det går ju inte, den ena utan den andra kan inte harmonisera.  Eller som att äta kanelbullar utan kanel. Så dumt. Helt otänkbart.
Lördagens cigarettkvävande ångor byttes ut mot ren luft på 3000 meters höjd. Ballerinaskorna mot vandringsskor och banan-och kokosvinet mot två liter vatten.  Solen sken till en början, men ju högre upp man kom desto minde solstrålar. Precis lagom vid lunchstop fanns det inga alls. Istället  hade man lite högre upp de snötäckta topparna som grannar.        
Mössa och tröja plockades fram och det var länge sen en baguette smakade så bra som just där. Omgiven av bergen och känslan  att vara omgiven av fransmän...
Det blir vandring i helgen igen, med  Integre. 

                                                            

  Det friska gänget...    Det är höst dans la montagne...
                                                                

...    

                                                           Lördagens pubande... och innan året är slut ska jag ha smakat alla  vinsorter...

Impulsrik ska man vara, det var jag i torsdags. Gick med beslutsamma steg mot Grenobles tagstation, bokade en tagbiljett till Nice, hade en timme tidigare bokat en batresa over natet. Vart da? Till Korsika sa klart! Dar har jag ocksa varit i helgen, pa snabbvisit bor det tillaggas, da jag var framme i fredagskvall och akte tillbaka med samma bat som jag kommit dit med, klockan atta pa sondagmorgonen. Jag gillar att aka bat, tag likasa. Fast sa har i efterhand bor det erkannas att sondagen blev som ett segt tuggummi. Det var roligt i borjan, men i slutet var det mest illasmakande och laskigt uttorkande.

Roligt varre att traffa gamla ganget fran i somras, naja de som var kvar. En del som akt, nya ansikten jag aldrig sett. Vadret var nice och skratten hjartliga.    

Min fredag fick aven hjalp pa ovantat hall. Kortfattat , mitt tag till Nice var forsenat, vilket innebar att jag hade en halvtimme pa mig att komma till hamnen. Fragade tjejen mittemot mig hur jag lattast skulle ta mig dit. Taxi var enda utvagen for att komma itid. Vantade vid taxiskylten. Ingen tom taxibil till mig. Forbannande mig sjalv och det forsenade taget  att jag satt mig i denna sits. Sag bilderna i mitt inre hur jag satt pa vag tillbaka till Grenoble. Som om jag salt smoret och tappat pengarna. Men sa helt plotsligt dyker tjejen fran taget upp bredvid mig. " Vi kor dig till hamnen, annars kommer du aldrig komma itid" . Voilà! Sa fick man hjalp fran ovantat hall.  I Bastia vantade ett nytt projekt; Operation " Ta mig till hotellet". Tanken var ju att overraska folket pa Orizonte! Operation "ta mig till hotellet " gick tamligen smartfritt, aven denna gang. Om alla andra gor det, varfor skulle inte jag kunna gora det tankte jag och liftade hela vagen fran Bastia till Moriani. Vid bil nummer fem fick jag napp! Ett par som skulle till Moriani pa brollop! Bingo! Vi bytte till och med mailadress och telefonnummer! Det ar ju helt fantastiskt vad jag ar grym pa att socialisera! Att det trevliga paret korde mer an tio km extra bara for min skull, kan jag inte annat an ljuvligt sucka over. Manniskan  ar fin den! 
Men Sverra ar arg. Mycket olyckligt glomdes han kvar  i fredags och fick inte utforska Korsika och dess skonhet. han fick stanna hemma, lasa franska och ata fransk ost. ( bildbevis kommer...) Jag tror att han ar ganska nojd anda.

Sa var man tillbaka i Grenoble, kanns som om jag har latt jetlag fran i sondags efter att ha suttit och skumpat pa ett tag hela dagen.  Eller sa kanske jag borde borja sova lite mer, an vad jag for tillfallet gor i denna stad som aldrig sover; eller i denna stad dar Katarina inte sover mycket.

Mina bankproblem ar ur varlden for tillfallet. Har ett fungerande VISA-kort, med en tillhorande kod, har skrivit ut min forsta check och forsoker nu undvika det frustrerande koandet pa banken.

Sa vive la France! Och solen som skiner!