lakattis

Så sitter man här. En torsdag kväll som alla andra. Visserligen mer varm än andra torsdagar, mer skinande och mer ljummen.  Många skulle säga beskriva den som alltför varm, svettig, ja på gränsen till outhärdlig. Själv ser jag den som sövande, temporik och fartfylld. En lång torsdag med andra ord. En torsdag inte riktigt som alla andra. Kanske för dig, inte för mig. Den absolut sista torsdagen  i mitt korridorsrum i Uppsala. Rummet ekar i sin tomhet. Ett opersonligt eko. Kanske vill rummet ha mig kvar, kanske vill en del av mig ha kvar rummet. Men rummet vill inte ha en rastlös själ  att sörja om inom fyra väggar. Så jag åker. Men kvar finns 26:ans bok i köket, planschen på väggen ovanför soffan och vykortet från Paris på kylskåpsdörren. Det är bara jag som försvinner. K som i Katta. K som i Korsika. K som i kontrollant. Katta lämnar kontrollantjobbet på Arlanda för några veckor, packar sin väska, checkar in, och får flyga till Korsika. Blir guide igen, om än för bara några veckor och inte ett öre ur egen ficka trillar ut. Ibland, eller kanske alltid, är livet som en flygande fjäder. Vissa får aldrig fart under vingarna, andra får, gungas fram  och tillbaka av vinden, djupdyker ofta med lyfter alltid igen. Hellre är jag den lilla flygande fjädern, rädd ibland, liten på jorden, ostadig i luften, men lycklig i det blå.

Uppsala består, så även Österlen. Det finns tid för vandringar, galna hundjakter,  blomstervandringar, picknick på Ales Stenar och varmröktalax-middagar med familjen i augusti. Men vissa förslag får man kanske aldrig igen. Så jag åker.