lakattis

...Men tankarna i skallen var många gånger mörka. Det var varmt och lite trångt men Stockholm vara fantastiskt vackert, folken glada och duscharna utefter loppet trevliga.
Dock tror jag att det blev ett Go och gla' kexchoklad som blev min räddning vid 35.

Trots solens enträga bländande fortsatte jag. Idag har jag en snygg bränna. Njaaa...

Kändisspaning i form av Blossom som promenerade längs trottoaren med sin vovve. Verkade allmänt oberörd av det pågående marathonspringandet. Fransmäns-spaning i form av två fransoser som sprang Stockholmarathon för första gången. " Det är en otroligt vacker stad men vi trodde ju att det skulle vara kallt "
Inte första gången man hör den meningen kan det tilläggas. Men de har åtminstone vågat lämna vin-landet

Förklaring till bilden ovan: Nej det är varken Blossom eller fransmän. Svenskar i utstyrsel kanske? 

Statistik ...om marathon så klart.

Till Paris marathon var det 35 000 anmälda: Kvinnor 16.4 %, Män 83.6 %

87 länder var representerade: Från Frankrike 24 375, Italien: 982, Tyskland:845, Schweiz: 317, Nederländerna: 238 och från Sverige 150 stycken.

År 1977  var det 87 stycken modiga löpare som sprang 42 195 km genom Paris gator. 1986, 8 409 stycken. År 1995 hade denna siffran ökat till 16 200 stycken, år 1999 17 544 och året därefter, år 2000 var det så många som 27 596 stycken anmälda. Förra året hade 30 739 anmält intresse att  få sätta sina fötter på parisisk mark.

Och vem vill inte vara en av alla de 30 000 som får äran att springa på parisisk mark? Komma i mål efter de där 42 195 km och få känna hur kroppen reagerar då man börjar gå istället för springa? Dricka några liter vatten men ändå ha törsten kvar i kroppen? Det är ren känsla det.  Enligt  Le Parisien hjälpte Röda korset till ungefär 500 gånger vilket kan innebära allt från att plåstra om ömma fötter eller ta hand om svimfärdiga löpare. I en av tunnlarna  som vi sprang genom låg det en äldre man vid den vänstra kanten. Ambulansen var där och gjorde hjärt-och lungräddning. Enligt Le Parisien var det inga utav löparna som drabbats av något allvarligt. Jag litar på tidningen. Stockholm marathon lockar. Kanske det.

Så kan man sammanfatta loppet på följande vis:
De första tio kilometrarna försvann under mina fötter. Solen sken och folk verkade glada. Så kom vi ner till Vincennes och skulle genom Vincenneskogen, Ungefär tio kilometer till. Visserligen var det grönt och vackert. Och ljudet av tusentals skor som kontinerligt satte ner sina skor i asfalten. Här gick det fortfarande lätt. Halvmaran passerades och vid 27 km pratade jag lite med en norrman från Bergen. Istället för att tänka att det nu återstod 1.5 mil att springa sa jag glatt till denne norrbagge att det nu bara var 15 km kvar. Han verkade dock inte så övertygad. Vid 30 km kom tyngden i lårmusklerna och det var inte alls lika skojigt som för fem minuter sen. Jag försökte intervjua mig själv till varför jag i hela fridens namn anmält mig till detta arrangemang. Det är galet. Vad gjorde jag i Paris, på en av dess gator. Springandes. Med denna onda känslan i mina lår. Aj. Kilometer för kilometer. Jag hade börjat min nedräkning. Vid 35 km intalade jag mig själv att det bara var 5 km kvar (fast det i själva verket var 7) , vid 38 km hade jag bar 2 km kvar och för att sen vid 40 km glatt konstatera att det bara återstod 2000 m. För 2000 meter låter så mycket mindre än 2 km. När man uttalar det allså. Det är min taktik. Den har fungerat hittills.

Så vad det gjort. Vilken kick. Från benen upp till huvudet. En del smärta de sista tio. Och stela lårmuskler ännu idag. Trappor är svåra att gå i och att resa sig upp är ett litet projekt i sig. Kanske blir det inget skidåkande för mig i helgen. Musklerna har gått lite sönder och är nu på rehabilitering.

Men fantastiskt var det, och väldigt varmt. 15 grader vid starten klockan 09.00, en temperatur som steg till 30 under loppet av några få timmar. Med massa vatten funkade det ändå.
Som pricken över i:et hade jag egen supporterklubb. Det är inte varje dag.

WoW! Hur ska jag kunna förklara? Känslan, människorna, den hårda asfalten mot undersidan av mina skor, lyckokänslan mellan 0-14 kilometer eller självplågan de sista åtta kilometrarna?  Försöka duger alltid, men risken är stor att jag tröttar ut mina medmänniskor med mina känsloyttringar om mina två varv i Stockholm.  Hur jag svävade förbi NK, kungsträdgården, drack vatten vid en vätskestation strax innan Västerbro. Bron som jag hört så mycket om, där många satt sina sista krafter på spel och där andra fått nya krafter. Mitt första varv runt Stockholm kan liknas vid ett mousserande vitt vin, en bubblande känsla i början. Man vill ha mer, mer mer, men mycket snart finner man en viss mättnad där ett eventuellt magknip skulle kunna få dig att sätta korken på flaskan men som istället tvingar dig att fortsätta andas och lyfta ditt kristallglas och utbringa ännu en skål i goda vänners lag.   
   Andas och spring, njut och fokusera. Solen sken, hejande människor vid vägkanten, damer i färgglada lätta sommarklänningar, herrar i ljusa fladdrande skjortor med uppvikta ärmar. Skratt och glada hejarop.
På Djurgården var det det naturen som hejade och vinden som lite lätt  ruskade om de drömmande trädens gröna blad. Det lät " Spring, spring, spring" . Hästarna i hagen sov siesta, var redan märkbart trötta på den aldrig sinande strömmen av springande människor som störde dem i deras rekreationspaus,  i deras paus från betandet av det ljusgröna gräset.

" Heja pappa, heja, heja, heja" skriker en liten ljus lintott åt sin pappa då denna passerar utanför Skansen. I mina hörlurar sjunger Whitney Houston " oh, I wanna dance with somebody, I wanna feel the heat with somebody. Jag sjunger med. Jag dansar redan. Snart har jag lagt trettio kilometer under mina fötter. Endast lite mer än en mil återstår. Det är ju ingenting.  Strandvägen är dränkt i solsken och folket utmed vägen njuter av lena mjuka isglassar och dricker svart varmt kaffe ur bländvita kaffekoppar.
Solens strålar går in i min hud och vid nästa vattenkar sticker jag min svamp i karet och dränker den i vatten. Vatten som svalkar min hud och ger ny energi. Då är jag totalt ovetande om de sista åtta plågsamma kilometrarna som komma ska. Blytunga ben. Trötta ben. Kampen mellan viljan och tröttheten. Viljan vann. Viljan kunde till och med spurta i mål. 
Jag gör det igen.  Nästa år är jag tillbaka. Nästa år. Jag längtar redan. Jag vill ha mer, mer, mer. Det gör inget att det gör ont, ibland gör det faktiskt ont att vara lycklig. Utan smärta kommer man inte långt.
Vägen till lycka kanske är smärta?