lakattis

Statistik ...om marathon så klart.

Till Paris marathon var det 35 000 anmälda: Kvinnor 16.4 %, Män 83.6 %

87 länder var representerade: Från Frankrike 24 375, Italien: 982, Tyskland:845, Schweiz: 317, Nederländerna: 238 och från Sverige 150 stycken.

År 1977  var det 87 stycken modiga löpare som sprang 42 195 km genom Paris gator. 1986, 8 409 stycken. År 1995 hade denna siffran ökat till 16 200 stycken, år 1999 17 544 och året därefter, år 2000 var det så många som 27 596 stycken anmälda. Förra året hade 30 739 anmält intresse att  få sätta sina fötter på parisisk mark.

Och vem vill inte vara en av alla de 30 000 som får äran att springa på parisisk mark? Komma i mål efter de där 42 195 km och få känna hur kroppen reagerar då man börjar gå istället för springa? Dricka några liter vatten men ändå ha törsten kvar i kroppen? Det är ren känsla det.  Enligt  Le Parisien hjälpte Röda korset till ungefär 500 gånger vilket kan innebära allt från att plåstra om ömma fötter eller ta hand om svimfärdiga löpare. I en av tunnlarna  som vi sprang genom låg det en äldre man vid den vänstra kanten. Ambulansen var där och gjorde hjärt-och lungräddning. Enligt Le Parisien var det inga utav löparna som drabbats av något allvarligt. Jag litar på tidningen. Stockholm marathon lockar. Kanske det.

Så kan man sammanfatta loppet på följande vis:
De första tio kilometrarna försvann under mina fötter. Solen sken och folk verkade glada. Så kom vi ner till Vincennes och skulle genom Vincenneskogen, Ungefär tio kilometer till. Visserligen var det grönt och vackert. Och ljudet av tusentals skor som kontinerligt satte ner sina skor i asfalten. Här gick det fortfarande lätt. Halvmaran passerades och vid 27 km pratade jag lite med en norrman från Bergen. Istället för att tänka att det nu återstod 1.5 mil att springa sa jag glatt till denne norrbagge att det nu bara var 15 km kvar. Han verkade dock inte så övertygad. Vid 30 km kom tyngden i lårmusklerna och det var inte alls lika skojigt som för fem minuter sen. Jag försökte intervjua mig själv till varför jag i hela fridens namn anmält mig till detta arrangemang. Det är galet. Vad gjorde jag i Paris, på en av dess gator. Springandes. Med denna onda känslan i mina lår. Aj. Kilometer för kilometer. Jag hade börjat min nedräkning. Vid 35 km intalade jag mig själv att det bara var 5 km kvar (fast det i själva verket var 7) , vid 38 km hade jag bar 2 km kvar och för att sen vid 40 km glatt konstatera att det bara återstod 2000 m. För 2000 meter låter så mycket mindre än 2 km. När man uttalar det allså. Det är min taktik. Den har fungerat hittills.