lakattis

Det regnar över slottet, över vår koja. Och Fröken syster ska fortfarande till Norge och utöka ordförrådet i goda patienters lag. Baka bullar i blåa stunder, dricka te då vinden viner och läsa om den norska  kungastaben.

Herr R är i Italien och pratar näst intill flytande italienska efter redan en vecka. Själv är jag åter i Uppsala och försvarar min skånska dialekt, bland norrlänningar, annat folk och nytt folk.

Något blått hus har jag inte. Inte heller en gul labradorvalp eller cykel. Men snart får jag åtta nya sambosar,  min blommiga cykel tillbaka och kalla kvällar.  Det fattas bara en gul hund och så Herr R. Såklart.

Båda de här bilderna innehåller vatten. Det är väl också det enda som för dem samman. Allt annat är annorlunda. Havet är inte heller det samma. Medelhavet representeras på den första och Östersjön på den andra. Att säga vilken bild  vars vatten lockar mest till bad är inte heller någon svårighet.


Men bild nummer två är och förblir alltid en skön plats. En plats med känsla och avkoppling. Även fast vinden biter lite i kinderna och bikinin inte ens ligger i väskan. Men bild nummer ett vill man ha i kalla december. En varm vind, lite sol och en solvarm persika att smaska på.




Preque Iles de Gières ligger utanför Marseille och påminner lite om les Calanques, som är mer känd. Kåseberga ligger 15 km öster om Ystad. Här kan man inte missa den skarpa fisksmaken.

Jag har nyss insett att jag snart beger mig tillbaka mot Sverige. Just darfor fick banken ett kart besok av mig den har formiddagen. Jag ar inte sa glad over att eventuellt  bli tvungen att stanga mitt franska bankkonto har. Men nu ser det ut som om jag kommer gora det i alla fall. Eller fortsatta att betala 5 euros varje manad for kortet och forsakring. Precis, jag betalar alltsa for att fa ett konto och ett kort. Jag betalar alltsa min franska bank att ta hand om mina pengar. Vad far jag av dem? Jo ett dumforklarande av damen i kassan som efter ett tag trottnade pa mig och mina eviga fragor gallande detta amne. Da jag forklarande att jag varken behover forsakring eller bankkort utan helt enkelt bara ett franskt konto blev svaret kort och gott att det inte var mojligt. Vada mojligt? Ar det inte sa en bank fungerar? Jag lanar ut mina pengar till dem och de forvaltar dem pa basta vis. Vi utnyttjar varandra. Men inte ens ett simpelt konto kan jag fa ha dar. Nej, det ar allt eller inget  som galler. Sa jag far val valja inget. Annars kommer jag ju ga back 5 euros varje manad. Det ar inte banken vard.

Jag har bade hunnit med det ena och andra de sista aren. En del kallar det effektivitet, andra rastloshet, vissa aventyrslysta. Sjalv vet jag inte vad jag ska kalla det. Men jag trottnar aldrig. Kan bara angra saker som jag gjort. Bara for att jag inte skulle angra det jag jag aldrig gjorde. For man angrar ju bara det man aldrig gjorde. Samtidigt har jag hunnit med att plugga. Och jag har rest. Jobbat utomlands. Vidgat mina vyer. Som man kallar det. Varit bade ledsen som glad. Forbannad pa saker som aldrig ar som hemma, som troga administrativa system och  universitet som kranglar.

Min passion da jag ar utomlands ar att besoka landets supermarket. Dar lar du kanna ett folks kultur och vaner. For den ovane i Frankrike racker det att du besoker ett supermarché for att forsta hur detta lands vin-och ostkonsumtion spracker alla granser. Att franska barn ater mycket kakor och att den franske lille mannen med baguetten under armen inte ar en myt. Att fransmannen inte heller ar nagra snillen i engelska ar tyvarr heller ingen myt. Vissa forvanar en dock, andra kan inte ens rakna till tio. Att se pa dubbade filmer har snarare blivit en vana an ett val men pa bio slipper du atminstone prasslande godispasar och popcornsspill i salongen. 

Vet egentligen varfor jag skriver detta. Kanske menar jag att alla borde resa. Lamna Sveriges granser och upptacka hur bra vi ar. For det upptacker man forst da man rest. Inte da man stannar kvar. Dessutom ar det bra att vara svensk i Frankrike. For fransmannen ar fortjusta i det svenska folket. Det vet att man lever val i Sverige. Aven fast de har vissa fordomar om vart svenska kok. For det ar ju bara i Frankrike man ater bra menar dem. Som det dar med grot till exempel. En slemmig liten klump i en tallrik. En fransman rynkar mest bara nasan och vill hellre ata en croissant. Att lara denne fransman ata havregrynsgrot kraver bade tid och talamod. Mest tid skulle jag tro. Men har du val lart honom, har du honom fast. Synd bara att det endast gar att hitta ett havregrynsmarke i de franska affarerna. Jag har letat bade lange och noga. Men hittar fortfarande bara ett. Sma havregryn till overpris. Jag vill ha svenska fiberhavregryn till min grot. Det ar nog ocksa det enda jag saknar har i detta land.

Sen ar fransmannen artiga, ett artigt Bonjour da du besoker en affar och fransman som kindpussar sina bekantskaper. Vi borde ocksa kindpussas i Sverige. Sa skulle man slippa det dar velandet, inte vet hur man ska bete sig i vissa lagen. Kanner jag denna personen tillrackligt val for att krama om den eller ska jag stracka honom handen. Man velar och slutar med att man gor ingetdera. Ett litet hej ar det enda som sker.

Har aldrig varit intresserad av ovan namnda sport.  For nagon vecka sen kom dock amnet pa tal, under en fransk sen middag tillsammans med Herr R?s familj. nagonstans utanfor Aix-en-Provence. Nagonstans mellan osten och det marrockanska sockersota teet diskuterades det att det snart var dags for VM. Fast det var snarare just det faktum att SNCF ( svenska motsvarighet till SJ) bestamt sig for att ga ut i strejk  da detta evengemang ska aga rum som gjorde mig en aningen mer van vid amnet. Men inte sa mycket mer.

Men imorgon bitti kommer  Energy prata om VM i rugby  i den franska etern. Detta vet jag. Da jag for en liten stund sedan blev intervjuad. Sitter lugnt och stilla i en park och surfar da en journalist med mikrofon i hand kommer fram och undrar om han far stalla mig nagra fragor gallande detta evenemang. Jo men tjena. Visst gar det for sig. Men sa mycket att komma med hade jag inte.

Att det snart ar VM i rugby gor mig inte sa mycket gladare.

 Det ar manga kvinnor som tittar pa rugby helt enkelt for att de anser de manliga deltagarna attraktiva. Inte ens for en sadan sak skulle kunna fa ER mer intresserad?

Nej, skulle inte tro det. Men en sak vet jag. Imorgon bitti gar jag ut i etern. Sen kan jag dumforklara mig sjalv och skammas for mina svar pa de fragor som den trevliga franske journalisten stallde

Energyyyyyy...

Han stressar aldrig men kan anda konsten att ga snabbt. Dock hander det att han kommer for sent, till jobbet eller till skolan. Men pa vanligt franskt manér kan detta forklaras med att c?est pas grave, d.v.s det ar ingen fara.

Herr R har lanat en kompis bil under sommaren. En sadan bil som gar under det svenska begreppet gamla Bettan. Visst rullar bilen, aven fast vi har haft punktering i alperna, och en framdorr som inte gar att lasa. Men annars ar den helt perfekt.Sa pass att vi under helgen tog l?autoroute ner till Aix-en Provence for att i glada vanners lag kanna pa det sydfranska vardagslivet. Ata tapenade, dricka rott vin och matta ogonen i den provenska skymningen.

 Fast i lordags, da vi var fem i bilen, tre fransman, en tysk och en svensk fick gamla Bettan for sig att det var alldeles for varmt for att orka rulla och lade resolut av i en backe. Efter paus och oljepafyllning rullade hon dock vidare och var upptacksfard i det provenska landskapet kunde fortsatta. Provsmaka vinodlingarnas guld, klattra i trad och dricka en stark espresso under skuggan hor till denna sydfranska vardagen.

Sa skulle vi tillbaka till Grenoble i mandags. Inte bilen, som nagonstans och ingenstans lade av i en backe. Igen. Medan jag agerade vagarbetare for att folk skulle sakta farten forsokte Herr R fa igang skrallet. I denna otur dyker fran ingenstans en vagarbetsbil upp. Tva franska killar, i for korta oranga byxor och stora kangor, hjalper oss vanda bilen och dirigera trafiken. Ett tack senare ar de borta och vi beslutar oss for att promenera till resturanten vid hornet for att fa deras godkannande att parkera bilen pa den lilla parkeringen for att darefter ta nasta steg i detta aventyr. Agaren visar sig dock vara mekaniker och erbjuder sig  att kolla pa bilen. En halvtimme senare har han fortfarande huvudet vid huven, skruvar och torkar, tittar och funderar. Hans kompis, en numera pensionerad fd skidlarare , som for ovrigt jobbade under de Olympiska Spelen i Lillehammer 94, dyker upp och dricker djupa klunkar av sin ol. En annan fransos, dyker upp och kastar blickar ner i det gamla maskineriet. Kommenterar da och da men ser annars mest ut att langta efter en kall ol.

" Jag ar 48. Det kan man inte tro. Da jag var yngre var jag boxare... 15 ar holl jag pa /.../ sen skulle jag flytta till Kanada men sa skiljde vi oss och hon akte tillbaka /.../ jag maste ha aventyr i mitt liv. Kan inte bara sitta stilla..." sager var nyfunna van  men bilen vill fortfarande inte starta. Den kvaver bara och jag borjar undrar om gamla Bettan nagonsin kommer vakna...

" Min fafar blev 130. Joda, manga vinnor ar hemligheten..."

En timme senare brummar bilen igen, det firas med ol och Momo, som var raddare i noden heter, visar oss  baren, bjuder pa espressooch laxsallad. Vi byter adresser och knyter vara tummar da bilen nagot senare visar vad den gar for i det franska alplandskapet. 

Att en snall man erbjuder sin hjalp ar inte sa forvanande. Men att hjalpa nagon gratis och dartill bjuda pa mat hor inte till vanligheterna. Man kan inte lata bli att stalla sig fragande till det , till och med tycka att det ar till att vara for snall. Det ar synd att man ska tanka sa. I vilket fall som helst raddade han oss. Aven om Herr R kom tva timmar for sent till jobbet.

Det ar trevligt att bli hjalpt, sjalv borde man hjalpa oftare.

Det finns en hel del bra saker med Le pain quotidien, men ocksa saker som ar mindre bra. Precis som pa alla arbetsplatser.  Att ata gratis da man jobbar raknas till den forsta kategorin. Men efter nagra veckor kanns faktiskt inte menyn lika exotisk langre. Tonfisksaladen ar inte lika frestande, eggtartinen inte alls speciellt underbar och blomkalssoppan har jag bara smakat en gang. For  tillfallet vill jag bara ata tofusaladen, med lite hummus och tapenade som en side order.  Sweet!

4 pass kvar pa Le Pain Quotidien innan varmare breddgrader vantar. Vin och oliver i den provenska skymningen. En lacker fransos vid min sida.

Vitt eller rose baby?