lakattis

Med Herr R har man aldrig en lugn stund. Har han otur, har han alltid tur i oturen och tappar han bort nagot loser det sig alltid. Han charmar folk som ingen annan och svarare kille att bjuda pa middag far man leta efter. Han ater allt, utom brysselkal och gamla baguetter.

Han stressar aldrig men kan anda konsten att ga snabbt. Dock hander det att han kommer for sent, till jobbet eller till skolan. Men pa vanligt franskt manér kan detta forklaras med att c?est pas grave, d.v.s det ar ingen fara.

Herr R har lanat en kompis bil under sommaren. En sadan bil som gar under det svenska begreppet gamla Bettan. Visst rullar bilen, aven fast vi har haft punktering i alperna, och en framdorr som inte gar att lasa. Men annars ar den helt perfekt.Sa pass att vi under helgen tog l?autoroute ner till Aix-en Provence for att i glada vanners lag kanna pa det sydfranska vardagslivet. Ata tapenade, dricka rott vin och matta ogonen i den provenska skymningen.

 Fast i lordags, da vi var fem i bilen, tre fransman, en tysk och en svensk fick gamla Bettan for sig att det var alldeles for varmt for att orka rulla och lade resolut av i en backe. Efter paus och oljepafyllning rullade hon dock vidare och var upptacksfard i det provenska landskapet kunde fortsatta. Provsmaka vinodlingarnas guld, klattra i trad och dricka en stark espresso under skuggan hor till denna sydfranska vardagen.

Sa skulle vi tillbaka till Grenoble i mandags. Inte bilen, som nagonstans och ingenstans lade av i en backe. Igen. Medan jag agerade vagarbetare for att folk skulle sakta farten forsokte Herr R fa igang skrallet. I denna otur dyker fran ingenstans en vagarbetsbil upp. Tva franska killar, i for korta oranga byxor och stora kangor, hjalper oss vanda bilen och dirigera trafiken. Ett tack senare ar de borta och vi beslutar oss for att promenera till resturanten vid hornet for att fa deras godkannande att parkera bilen pa den lilla parkeringen for att darefter ta nasta steg i detta aventyr. Agaren visar sig dock vara mekaniker och erbjuder sig  att kolla pa bilen. En halvtimme senare har han fortfarande huvudet vid huven, skruvar och torkar, tittar och funderar. Hans kompis, en numera pensionerad fd skidlarare , som for ovrigt jobbade under de Olympiska Spelen i Lillehammer 94, dyker upp och dricker djupa klunkar av sin ol. En annan fransos, dyker upp och kastar blickar ner i det gamla maskineriet. Kommenterar da och da men ser annars mest ut att langta efter en kall ol.

" Jag ar 48. Det kan man inte tro. Da jag var yngre var jag boxare... 15 ar holl jag pa /.../ sen skulle jag flytta till Kanada men sa skiljde vi oss och hon akte tillbaka /.../ jag maste ha aventyr i mitt liv. Kan inte bara sitta stilla..." sager var nyfunna van  men bilen vill fortfarande inte starta. Den kvaver bara och jag borjar undrar om gamla Bettan nagonsin kommer vakna...

" Min fafar blev 130. Joda, manga vinnor ar hemligheten..."

En timme senare brummar bilen igen, det firas med ol och Momo, som var raddare i noden heter, visar oss  baren, bjuder pa espressooch laxsallad. Vi byter adresser och knyter vara tummar da bilen nagot senare visar vad den gar for i det franska alplandskapet. 

Att en snall man erbjuder sin hjalp ar inte sa forvanande. Men att hjalpa nagon gratis och dartill bjuda pa mat hor inte till vanligheterna. Man kan inte lata bli att stalla sig fragande till det , till och med tycka att det ar till att vara for snall. Det ar synd att man ska tanka sa. I vilket fall som helst raddade han oss. Aven om Herr R kom tva timmar for sent till jobbet.

Det ar trevligt att bli hjalpt, sjalv borde man hjalpa oftare.