lakattis

Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Men sa latt anda att komma hit. Till skillnad fran Frankrike for manga eviga ar sedan. Det talades ett sprak dar det inte verkade existera nagot mellanrum mellan orden och hur jag an forsokte fastande orden langt nere i gommen. Jag ville sa garna tala, det fanns sa mycket jag ville saga, sa manga dispyter med barnen som jag hett eftertraktade att fa vinna. Icke. De vann dispyterna, jag svor pa svenska.

Har i detta regniga land galler det mest att titta at ratt hall. Engelskmannen som kontinenten  fransmannen glomde. Jag rostar pa hoger. Hur ska jag annars veta var jag ska titta? Resultatet blir att jag tittar lite at vanster, at hoger, lite upp och lite ner och lite mitt emellan. En oarbetad teknik med andra ord.

Idag vinner jag latt en dispyt pa franska ( jo da ) och kan fler an tio ordsprak . Talar hellre franska an engelska och svar bara pa svenska da jag ar riktigt irriterad.

Det galler att se upp. I denna metropol vimlar det av folk fran l'hexagone  och vill jag inte avsloja min svenska identitet latsas jag att jag ar fransyska. Bra va!

Det regnar var femte minut. Alla bussar ar roda och mullret av folk sinar aldrig. Hur kan man bo i denna s t o r a stad? Vara fodd har utan att ens vara medveten om att det som kallas stillhet och lugn faktiskt existerar nagon annanstans pa jorden. Det ar inte bara tomma ord som nagon hittat pa for att fylla ut meningslosa torra meningar. Hur orkar man knuffas och trangas 365 dagar om aret? Byta bakteriehard med den man nyss knuffade till eller for att inte leka domino i tunnelbanan tvingas halla fast i sig i racket i vagnen. Som om ingen  gjort likadant minuten innan.

Det ar aldrig tyst. Som om tystnad vore farligt. Eller ouppkomligt. Kanske heligt. En Londonbo blir nog sig aldrig lik da den en gang lamnat sin stad men sen kommit ater. Eller sa blir den. Och lamnar aldrig mer sitt bo.

Det ar ett myller utan dess like. Internationellt, javisst. Charmigt joda. Kul, jo men det finns granser. Da den gransen ar nadd langtar jag mest efter en kopp kaffe i bersan. For det ar val sa det heter.

Bloggen har tagit ofrivillig semester. Jobbar pa nya projekt, funderar pa framtiden och ater havregrynsgrot i vantan...

Aven jag ska val bli stor nagon gang. Tills dess kan man sitta och analysera sig sjalv.

Eller nat.

...Men tankarna i skallen var många gånger mörka. Det var varmt och lite trångt men Stockholm vara fantastiskt vackert, folken glada och duscharna utefter loppet trevliga.
Dock tror jag att det blev ett Go och gla' kexchoklad som blev min räddning vid 35.

Trots solens enträga bländande fortsatte jag. Idag har jag en snygg bränna. Njaaa...

Kändisspaning i form av Blossom som promenerade längs trottoaren med sin vovve. Verkade allmänt oberörd av det pågående marathonspringandet. Fransmäns-spaning i form av två fransoser som sprang Stockholmarathon för första gången. " Det är en otroligt vacker stad men vi trodde ju att det skulle vara kallt "
Inte första gången man hör den meningen kan det tilläggas. Men de har åtminstone vågat lämna vin-landet

Förklaring till bilden ovan: Nej det är varken Blossom eller fransmän. Svenskar i utstyrsel kanske? 

Ute är himlen grå. Det regnar och åskar varje kväll. Men idag är himlen mörkare än vanligt. Och jag ska åka. Lämna denna alpstad med dess charm. Lite skitig, lite rökig, men lagom stor och lagom pittoresk. Detta blogginlägg lär bli det sista,i alla fall för den här gången, från Grenoble. Men tillbaka ska jag. Jag vet bara inte när.

I eftermiddag går färden mot Aix-en-Province och tidigt imorgon lyfter flyget från Marseille mot Stockholm. Slutdestinationen heter Uppsala och ett visst Hotell Frode. För enlig trogna källor är värdinnan så söt och rar, bjuder säkert på gröt oc h allt som en liten syster kan önska sig. Enligt värdinnan själv bor det också en liten vovve i samma byggnad. Alltså finns det inte så mycket mer att tillägga. Finns det hundar, finns det liv. Kanske  är den gul och mjuk. Vilken lycka. Jag ska dit!

Så sitter man här, med vetskapen om att det är dags att åka. Då vill man inte. Man vet att man inte kan stanna kvar. Kurserna är slut, tentorna skrivna. fransmännen har flytt hem till mamma. Campus är tomt och plötsligt finns det fler kontrollanter på spårvagnen. Kanada har åkt hem, England likaså. Tyskland försvann förra veckan och Belgien igår. Nederländerna tar tåget nästa vecka och Australien ger sig ut på Europatur. Frankrike åker till Paris i helgen och Sverige åker idag. Det finns inget annat val.

På återseende Grenoble.

Det var först för någon vecka sedan som Häagendazs -mysteriet inte längre var.... ja ett mysterium. Alltså på Häagendazs äter man glass, eller kaffe går också bra att dricka ( bra tycker jag!)
I Grenoble finns det Häagendazs, alltså finns det glass. Dyr sådan.  På Häagendazs kan man gå och köpa glass, själv eller i sällskap. Det är kanske trevligare om man är några stycken så har man mycket trevligt att prata om. Jooo... man kan ha trevligt bara om man är två... men man kanske  kan ha ännu trevligare om man är ...fyra?

Vi var i alla fall  fyra. Men vi var inte ens på Häagendazs. Utan på stället bredvid där de säljer inte så värst goda crèpes, halvtaskigt kaffe och med ännu mer halvtaskig personal. Så varför i hela friden gå dit? Allt annat var stängt. Det var på  en söndag. I aprilmånad. Det regnade ute eller som man kan säga på franska " det regnar som korna pissar".  Ja, så sitter vi där. Äter sega crèpes, sväljer en klunk taskigt kaffe och lyssnar då tusen kor kissar utanför. Hade vi verkligen så tråkigt? Nejdå , inte alls. Ett sällskap bestående av en belgare, en tyska och en fransyska från Reunion ( ja Frankrikes "departements" far far away...) samt undertecknad ,som uppenbarligen är svensk, kan omöjligt sitta och snurra tummarna.

Kanske pratade vi om glass eller om varmt lent kaffe, kanske pratade vi om glassorter eller om koffeinhalten i ljummet blaskigt kaffe, kanske pratade vi helt enkelt bara om Häagendazs:

Häagendazs är svenskt, sa tyskan. Knappast att det är svenskt, kontrade svenskan. För det är ju holländskt.
Varpå belgaren nästan satte ölen i halsen men återfick snart andan: Nej. Häagendazs är inte holländskt. Det är inte flamländska. Nej, jag tror att det är danskt... ja det är danskt" . " Non, pas danois"  " Jo det har jag alltid trott ,det ÄR danskt", hävdade belgaren. " Nej, det har fortfarande inte blivit danskt, det är inte skandinaviskt",  sa svenskan. " Men kan det inte vara tyskt ändå?"  " Nein, nein, das ist nicht Deutsch.. ." sa tyskan fortfarande lika bestämt 
Hmmm, sa belgaren och tog ännu en klunk av ölen, Jaha, sa fransyskan och förbannade vädret. " Men jag ALLTID trott att det är norskt eller svenskt, fortsatte tyskan fem minuter senare." " NEJ, det är varken svenskt eller danskt..." förkunnande mycket nog svenskan " .

Och så fortsatte det ännu en stund och det fortsatte att regna som kor kissar. Märkligt, i England regnar det hundar och katter, men i Frankrike är det korna som pissar. Vad är det för regn som faller i Sverige? Det öser? Vaddå öser?

Och Häagendazs? Vi skildes som vänner även denna kväll, med den uppgiften att ta reda på Hägendaz ursprung. Men som så många andra saker föll även denna lilla episod i glömska tills jag för någon vecka sedan läste en artikel i DN om just Häagendazs. Allt bitar föll på plats. För det är franskt. Nu kan vi åter sova lugnt om natten. Mysteriet är löst och vi är åter vänner.