lakattis

Det regnar var femte minut. Alla bussar ar roda och mullret av folk sinar aldrig. Hur kan man bo i denna s t o r a stad? Vara fodd har utan att ens vara medveten om att det som kallas stillhet och lugn faktiskt existerar nagon annanstans pa jorden. Det ar inte bara tomma ord som nagon hittat pa for att fylla ut meningslosa torra meningar. Hur orkar man knuffas och trangas 365 dagar om aret? Byta bakteriehard med den man nyss knuffade till eller for att inte leka domino i tunnelbanan tvingas halla fast i sig i racket i vagnen. Som om ingen  gjort likadant minuten innan.

Det ar aldrig tyst. Som om tystnad vore farligt. Eller ouppkomligt. Kanske heligt. En Londonbo blir nog sig aldrig lik da den en gang lamnat sin stad men sen kommit ater. Eller sa blir den. Och lamnar aldrig mer sitt bo.

Det ar ett myller utan dess like. Internationellt, javisst. Charmigt joda. Kul, jo men det finns granser. Da den gransen ar nadd langtar jag mest efter en kopp kaffe i bersan. For det ar val sa det heter.