lakattis

Det där med miljön och återvinning, klimatförändringar och förnyelsebara energikällor är ett väl diskuterat ämne här i Frankrike. Visserligen är det ett ämne som diskuteras lite här och var. Men det förefaller som det franska medvetandet har vaknat och tidningar och massmedia har exploderat gällande detta ämne.

Jag hade mina föräldrar på besök förra veckan. Eller nej förförra veckan. Ty tiden springer men jag står kvar. I alla fall, min fader kom med idéen att sätta pant på burkar och flaskor, som i Sverige, så skulle det nog bli annat ljud i lådan. Intressant, för det finns faktiskt ingen pant varken på pet-flaskor eller små burkar. Jag vände och vred på en igår. Det var en tämligen vacker burk. Färglad och med massa text på, men ingenstans  på denna gröna färglick fann jag något om pant. Ibland har han ju bra idéer min far. Kanske blir han nöjd nu då. Men faktum står kvar, jag...alltså JAG som älskar hundar, glömde bort LUDDE's födelsedag. Det är skam att glömma bort sin vän då denne fyller år. Jag glömmer aldrig en födelsedag vare sig det handlar om djur eller människor. Men nu har det visst hänt. Det är illa.

Men för att komma tillbaka på spåret igen, för jag hamnde nyss hors piste*. Att jag dessutom befinner mig  i Frankrikes mest luftförorenade stad  gör ju inte saken bätttre. Då sommaren står på farstun då flyr dem. Alltså fransmännen. På semester, kanske upp till stugan i Alperna för att andas frisk luft. Men här nere i "fickan" vill ingen bli kvar.

Så pant finns inte på flaskor, inte heller verkar sopsorteringen fungera. Men ALLA vill ha en ren värld, ALLA oroar sig över den globala uppvärmningen. Carole gör det, mamman i min franska au-pairfamilj, De köper bara ekologisk mjölk och müsli men någon sopsortering förekommer inte i det huset. Men nu ska jag inte heller försköna det svenska medvetandet. Jag vet nog hur det ser ut i den sopsorteringen där jag bodde i Uppsala. Det var ingen skön syn. Men jag var bra på att sopsortera.


*off-pist

Jag gillar inte tentor. Vem gör det för övrigt? Nej precis. Tentorna i Frankrike gillar jag ännu mindre än de i Sverige. Då du läser historia har du två val på en tenta. Antingen väljer du att skriva en uppsats eller en textanalys på den text som läraren har valt ut. Därefter ska du ta hänsyn till alla regler som talar om hur och på vilket sätt du skriver denna tentauppsats eller textanalys. Strukturen mellan båda dessa ar relativt snarlik. Introduktion. En uppsats eller textanalys i tre partier, inom vilka du kan ha underpartier. Sammanfattning. Du binder samman det hela med den problematik du presenterar i din introduktion. Väljer du textanalysen  glöm da inte att precisera vad för slags text det handlar om. AÄr det en artikel från en tidning? Propagandaskrift? Presidentens tal? Dagens text var ett utdrag ur Memoires (1976 ), dvs Jean-Monnets bok om Europas konstruktion under 1900-talet. Uppsatsens titel löd Vad gör Romfördraget till en väsentlig etapp i den europeiska konstruktionen? ( ung. översatt från franska)

Jag valde uppsatsen. Så i eftermiddag ska jag inviga mina Asics och inte tänka mer.

Statistik ...om marathon så klart.

Till Paris marathon var det 35 000 anmälda: Kvinnor 16.4 %, Män 83.6 %

87 länder var representerade: Från Frankrike 24 375, Italien: 982, Tyskland:845, Schweiz: 317, Nederländerna: 238 och från Sverige 150 stycken.

År 1977  var det 87 stycken modiga löpare som sprang 42 195 km genom Paris gator. 1986, 8 409 stycken. År 1995 hade denna siffran ökat till 16 200 stycken, år 1999 17 544 och året därefter, år 2000 var det så många som 27 596 stycken anmälda. Förra året hade 30 739 anmält intresse att  få sätta sina fötter på parisisk mark.

Och vem vill inte vara en av alla de 30 000 som får äran att springa på parisisk mark? Komma i mål efter de där 42 195 km och få känna hur kroppen reagerar då man börjar gå istället för springa? Dricka några liter vatten men ändå ha törsten kvar i kroppen? Det är ren känsla det.  Enligt  Le Parisien hjälpte Röda korset till ungefär 500 gånger vilket kan innebära allt från att plåstra om ömma fötter eller ta hand om svimfärdiga löpare. I en av tunnlarna  som vi sprang genom låg det en äldre man vid den vänstra kanten. Ambulansen var där och gjorde hjärt-och lungräddning. Enligt Le Parisien var det inga utav löparna som drabbats av något allvarligt. Jag litar på tidningen. Stockholm marathon lockar. Kanske det.

Så kan man sammanfatta loppet på följande vis:
De första tio kilometrarna försvann under mina fötter. Solen sken och folk verkade glada. Så kom vi ner till Vincennes och skulle genom Vincenneskogen, Ungefär tio kilometer till. Visserligen var det grönt och vackert. Och ljudet av tusentals skor som kontinerligt satte ner sina skor i asfalten. Här gick det fortfarande lätt. Halvmaran passerades och vid 27 km pratade jag lite med en norrman från Bergen. Istället för att tänka att det nu återstod 1.5 mil att springa sa jag glatt till denne norrbagge att det nu bara var 15 km kvar. Han verkade dock inte så övertygad. Vid 30 km kom tyngden i lårmusklerna och det var inte alls lika skojigt som för fem minuter sen. Jag försökte intervjua mig själv till varför jag i hela fridens namn anmält mig till detta arrangemang. Det är galet. Vad gjorde jag i Paris, på en av dess gator. Springandes. Med denna onda känslan i mina lår. Aj. Kilometer för kilometer. Jag hade börjat min nedräkning. Vid 35 km intalade jag mig själv att det bara var 5 km kvar (fast det i själva verket var 7) , vid 38 km hade jag bar 2 km kvar och för att sen vid 40 km glatt konstatera att det bara återstod 2000 m. För 2000 meter låter så mycket mindre än 2 km. När man uttalar det allså. Det är min taktik. Den har fungerat hittills.

Så vad det gjort. Vilken kick. Från benen upp till huvudet. En del smärta de sista tio. Och stela lårmuskler ännu idag. Trappor är svåra att gå i och att resa sig upp är ett litet projekt i sig. Kanske blir det inget skidåkande för mig i helgen. Musklerna har gått lite sönder och är nu på rehabilitering.

Men fantastiskt var det, och väldigt varmt. 15 grader vid starten klockan 09.00, en temperatur som steg till 30 under loppet av några få timmar. Med massa vatten funkade det ändå.
Som pricken över i:et hade jag egen supporterklubb. Det är inte varje dag.

Det känns som om jag precis har vaknat vilket inte stämmer för klockan är elva på kvällen. Hurså? Nej, men det slog mig så plötsligt att jag åker till Paris imorgon. Nu finns det ingen återvändo. Helt plötsligt kan jag känna de tunga lårmusklerna och smärtan i kroppen de sista kilometrarna.  Svarta tånaglar och stela leder. Ändå gör jag det igen. Jag vet varför. Tror jag. Vissa kallar det galenskap, jag kallar det snarare frihet.
På söndag 08.45 befinner jag mig bland 35 000 andra frivilliga löpare på Champs Elysées. Ett lätt rus och franskt kackel förväntar jag mig. Vi ses!

Lifta. Man står med en skylt. Vid vägkanten. Hoppas i sitt inre att NÅGON ska stanna. Har man tur stannar någon femton minuter senare. Har man mindre tur väntar man längre. Det är kallt och det regnar. Det är fuktigt i luften och fötterna i de blöta skorna blir allt kallare och kallare. Femton minter blir snarare en timme. Man börjar tappa hoppet. Fem minuter senare. Kartongskylten man håller i handen är fuktig. Händerna kalla. *suck* Nej, det är inte kul längre. Men hoppet är det sista som överger människan. Hur klyschigt det än kan låta, det är ju sant!

För jag har varit i Venedig. Sett denna mytomspunna stad med egna ögon. Vandrat i dessa trånga gränder på mina egna ben och ätit äkta italiensk mozarellaost. I strålande solsken har jag insett att det finns mycket vatten i denna stad, knäppt över 300  bilder och spanat in RayBan solglasögon ( som jag nästan köpte. Men bara nästan )

Lifta. Det är trevligt. Men tålamod måste man ha. Jag borde lifta oftare. Det får mig att stanna upp och inse att man inte kan stressa vidare till nästa sak hela tiden. Att saker och ting ibland måste ta den tid som det tar. I Frankrike är det lätt att lifta. I bil nummer 1, den som tog oss till Turino i söndags, satt det ett trevligt par. Sunny satt där bak. Ja Sunny, deras ljusgula labrador. Ahhh, sa jag och trivdes de tio milen med denna bil. I bil nummer två fick vi stifta bekantskap med en italienare. Eller njaee. Han kom väl snarare från Venezuela men bodde i Italien sedan 35 år tillbaka. Det blev.... en konversation som gick kors och tvärs ...eller inte alls.
Men så var det där med att lifta i Italien. På hemvägen alltså. Nej, inte så lätt. Regn, regn, regn. Suuuuuck. Men räddningen kom i form av en Volvo i vilken det satt ett italienskt par. Nästa fordon blev en tjusig långtradare, en belgare på väg till Belgien med 25 ton lastbil på flaket. Med tatuering på armen och ciggen i den vänsta handen körde han skickligt detta stora fordon över gränsen. Hem. Det närmade sig. Hem till mitt Frankrike. Fordon nummer 3, ännu en lastbil vars last bestod av tomma champagneflaskor på väg till Reims. Chauffören,  en italienare som ville lära sig mer om fransk grammatik, om personliga pronomen lärde oss äta saltade solroskärnor¹  på rätt sätt. Det är det innersta av solroskärnan som man äter och tydligen inte hela skalet. Märkligt, för jag gillar allt. " Först biter du en gång, sen biter du en gång till. Voilà" sa denne trevlige man.
Nummer 4 plockade upp oss cirka 60 km från Grenoble. En ung kille, som själv ofta liftat då han var yngre.  Det blev lift nästan ändå fram till dörren. Så nu skänker jag en tanke, en så kallade Tackhets-tanke till alla dem som vågade stanna och plocka upp två vilsna utomjordingar. Tack.



Att försöka visa Venedigs glans är omöjligt med endast några få bilder. Men vi börjar så här.