lakattis

Lifta. Man står med en skylt. Vid vägkanten. Hoppas i sitt inre att NÅGON ska stanna. Har man tur stannar någon femton minuter senare. Har man mindre tur väntar man längre. Det är kallt och det regnar. Det är fuktigt i luften och fötterna i de blöta skorna blir allt kallare och kallare. Femton minter blir snarare en timme. Man börjar tappa hoppet. Fem minuter senare. Kartongskylten man håller i handen är fuktig. Händerna kalla. *suck* Nej, det är inte kul längre. Men hoppet är det sista som överger människan. Hur klyschigt det än kan låta, det är ju sant!

För jag har varit i Venedig. Sett denna mytomspunna stad med egna ögon. Vandrat i dessa trånga gränder på mina egna ben och ätit äkta italiensk mozarellaost. I strålande solsken har jag insett att det finns mycket vatten i denna stad, knäppt över 300  bilder och spanat in RayBan solglasögon ( som jag nästan köpte. Men bara nästan )

Lifta. Det är trevligt. Men tålamod måste man ha. Jag borde lifta oftare. Det får mig att stanna upp och inse att man inte kan stressa vidare till nästa sak hela tiden. Att saker och ting ibland måste ta den tid som det tar. I Frankrike är det lätt att lifta. I bil nummer 1, den som tog oss till Turino i söndags, satt det ett trevligt par. Sunny satt där bak. Ja Sunny, deras ljusgula labrador. Ahhh, sa jag och trivdes de tio milen med denna bil. I bil nummer två fick vi stifta bekantskap med en italienare. Eller njaee. Han kom väl snarare från Venezuela men bodde i Italien sedan 35 år tillbaka. Det blev.... en konversation som gick kors och tvärs ...eller inte alls.
Men så var det där med att lifta i Italien. På hemvägen alltså. Nej, inte så lätt. Regn, regn, regn. Suuuuuck. Men räddningen kom i form av en Volvo i vilken det satt ett italienskt par. Nästa fordon blev en tjusig långtradare, en belgare på väg till Belgien med 25 ton lastbil på flaket. Med tatuering på armen och ciggen i den vänsta handen körde han skickligt detta stora fordon över gränsen. Hem. Det närmade sig. Hem till mitt Frankrike. Fordon nummer 3, ännu en lastbil vars last bestod av tomma champagneflaskor på väg till Reims. Chauffören,  en italienare som ville lära sig mer om fransk grammatik, om personliga pronomen lärde oss äta saltade solroskärnor¹  på rätt sätt. Det är det innersta av solroskärnan som man äter och tydligen inte hela skalet. Märkligt, för jag gillar allt. " Först biter du en gång, sen biter du en gång till. Voilà" sa denne trevlige man.
Nummer 4 plockade upp oss cirka 60 km från Grenoble. En ung kille, som själv ofta liftat då han var yngre.  Det blev lift nästan ändå fram till dörren. Så nu skänker jag en tanke, en så kallade Tackhets-tanke till alla dem som vågade stanna och plocka upp två vilsna utomjordingar. Tack.



Att försöka visa Venedigs glans är omöjligt med endast några få bilder. Men vi börjar så här.