lakattis

Det känns som om jag precis har vaknat vilket inte stämmer för klockan är elva på kvällen. Hurså? Nej, men det slog mig så plötsligt att jag åker till Paris imorgon. Nu finns det ingen återvändo. Helt plötsligt kan jag känna de tunga lårmusklerna och smärtan i kroppen de sista kilometrarna.  Svarta tånaglar och stela leder. Ändå gör jag det igen. Jag vet varför. Tror jag. Vissa kallar det galenskap, jag kallar det snarare frihet.
På söndag 08.45 befinner jag mig bland 35 000 andra frivilliga löpare på Champs Elysées. Ett lätt rus och franskt kackel förväntar jag mig. Vi ses!