lakattis

Londonnatten smyger sig pa. Le pain Quotidien stanger pa kvallen. De sista gasterna dricker ur sitt kaffe, betalar och beger sig vidare ut i vimlet. Koket stadar. Diskaren hamtar den sista disken och stolarna ska hangas upp pa borden. Verifierar mina betalningar innan jag byter om fran den svarta serveringstrojan till nagot mer konfortabelt.

Vid ungefar exakt samma tid varje dag kommer mannen och satter sig pa exakt samma plats. I mitten av det stora bordet. Bestaller in en regular cappucino och plockar fram sitt skrivhafte. Sa sitter han dar och skriver. Lyfter blicken da och da, bestaller in en ny cappucino allt medan blackpennan far fram over det vita pappret.
Han ar forfattare och har tydligen gett ut bade en och tva bocker. Jag skulle sa garna vilja veta vilka. Tank om han ar kand. Tank om jag last hans bocker. Eller kanske borde. Tank om han sitter dar pa cafét och samlar massa material till nya utgavor. Haftigt. Tank att da pa nagot satt ha kunnat bidraga till detta.

Servitrisen mumlade nagot till sin chef. Stamningen var tung, och ute lag det regn i luften. Som alltid i detta regniga sommar -London. Inte minst chefen pa cafét verkade ha vaknat med ett askmoln for mycket pa sin sida denna morgon vilket unga servitrisen fick erfara da hon for fjarde gangen begick ett ytterst litet misstag...

Imorgon sitter han dar igen. Bestaller han in en latte istallet for en cappucino sa fragar jag honom. Vill han dessutom ha en croissant till kaffet ber jag om hans autograf. Att vinna eller forsvinna. Eller som jag alltid brukar saga - Man lever bara en gang...

Sa va fan...