lakattis

Det var de veckorna, av sommaren 2006 som jag hoppade in i rollen som guide på hotell Orizonte! Så här med facit i hand finns det mycket att säga, men jag tror jag avstår. Skulle säkerligen bara skriva saker som jag kommer ångra. Jag får försöka blicka framåt och ta tag i det som komma ska. Minnena från veckorna på Korsika kommer väl blekna något  i takt med brännans avtagande gyllenbruna nyans. På gott och på ont.  Man ska aldrig ångra det man gjort, bara det man aldrig gjorde. Eller hur det nu var.

Och solen skiner fortfarande över de svenska sädesfälten, havet lockar fortfarande turister att svalka sig och enligt svenska tidningar har glassförsäljningen denna sommaren sprängt alla gränser.
På Korsika skiner också solen, havet är 27 grader varmt och glassen på hotellet tar slut för att folk glömmer beställa in nya leveranser i tid. Eller kanske för att gästerna äter för mycket. 
Men nej, jag skulle ju inte bli sentimental så jag sätter punkt här för denna gång. Än är det sommar. På onsdag kommer min franska aupair familj till Sverige.  Så länge leve Frankrike!

Tre veckor ma kannas som en evighet, eller inte alls.  Kanske det gjorde i borjan, nu inte alls. Imorgon lamnar jag ater denna o, on som  jag i min vildaste fantasi inte jag trodde skulle aterse tva somrar senare. 2004 var aret, nu 2006. Livets villervalla var det nagon som kallade det.  Kramar om alla nya goa manniskor man lart kanna denna tid. Kanske kommer det smarta en aning, att inte fa veta vad som hander da jag inte kan deltaga i hotellivet sjalv langre. Markligt kanns det, kanske aningen tungt, eller inget alls. Flum kallas detta visst. kanske ar det de 37 graderna har utanfor som staller till det for en, eller ar jag bara allmant Korsikapaverkad?

Kanske kommer jag sakna stranden, solen och bergen? Oavsett vilket; jag har ingen lust att hoppa upp pa transferbussen klockan kvart i tio imorgon formiddag. Anda vill jag hem. Later det markligt?

Klockan ar for mycket, men  det ar fortfarande siesta. Klockan tre kor jag minibussen tillbaka mot Prunete

A plus!

Juli månad och högsäsong, juli och varmt i vattnet ,juli och massa problem.  Så här ska det inte vara, men blir kanske bättre. Att folk inte trivs är en sak, att motivation är en annan, att känna sig obetydlig och osynlig är värre. Självklart upphör jag aldrig att förvånas över människor, tur är väl det och tur är väl att alla är olika. Så tråkigt det skulle bli annars. Alla önskar ett kokt ägg, en slät kopp kaffe och en halv baguette till frukost.  Alla alltså.  Ingen vill bada i poolen, alla vill bada i havet. Eller socker är bättre i kaffet än mjölk. Typ.

At det alltid gäller att se det ljusa i det mesta, även om sura miner och bitska blickar kan få en på fall, tappa humöret och göra en otroligt irriterad.  För här på la Corse brille le soleil, även för korsikanerna är det för varmt. Fransmännen vann visserligen inte VM-finalen förra söndagen, men många italienare blev glada istället. 

Vem bryr sig om en av tio är sur, försöker se helheten istället

bla bla bla....är en bra sammanfattning på ovan skrivna. En svart kopp kaffe väntar...Ciao!

Så sitter man här. En torsdag kväll som alla andra. Visserligen mer varm än andra torsdagar, mer skinande och mer ljummen.  Många skulle säga beskriva den som alltför varm, svettig, ja på gränsen till outhärdlig. Själv ser jag den som sövande, temporik och fartfylld. En lång torsdag med andra ord. En torsdag inte riktigt som alla andra. Kanske för dig, inte för mig. Den absolut sista torsdagen  i mitt korridorsrum i Uppsala. Rummet ekar i sin tomhet. Ett opersonligt eko. Kanske vill rummet ha mig kvar, kanske vill en del av mig ha kvar rummet. Men rummet vill inte ha en rastlös själ  att sörja om inom fyra väggar. Så jag åker. Men kvar finns 26:ans bok i köket, planschen på väggen ovanför soffan och vykortet från Paris på kylskåpsdörren. Det är bara jag som försvinner. K som i Katta. K som i Korsika. K som i kontrollant. Katta lämnar kontrollantjobbet på Arlanda för några veckor, packar sin väska, checkar in, och får flyga till Korsika. Blir guide igen, om än för bara några veckor och inte ett öre ur egen ficka trillar ut. Ibland, eller kanske alltid, är livet som en flygande fjäder. Vissa får aldrig fart under vingarna, andra får, gungas fram  och tillbaka av vinden, djupdyker ofta med lyfter alltid igen. Hellre är jag den lilla flygande fjädern, rädd ibland, liten på jorden, ostadig i luften, men lycklig i det blå.

Uppsala består, så även Österlen. Det finns tid för vandringar, galna hundjakter,  blomstervandringar, picknick på Ales Stenar och varmröktalax-middagar med familjen i augusti. Men vissa förslag får man kanske aldrig igen. Så jag åker.