VM och sommar
Det är sommar. 2006. Det är Vm. 2006. Det är en grön värld där utanför fönstret. Det är varma människor och flört i luften. 2006.
Gyllenbruna toner, lätta sandaler på fötterna, islatte i glasen och glassfläckar på kläderna. Ändå åker folk på charter. Till Grekland. Går genom säkerhetskontrollen. Rakt in i semestern. Eller också är det VM i Tyskland. Gula tröjor, blåa tröjor. Flaggor och Kalles kaviar i bagaget. " Heja Sverige" och plötsligt blir nationaliteten så synlig. Ett leende, ett skratt och vi vill alla samma sak. Vi ska till VM och vi ska på pallen.
Jag tycker till och håller på Ghana, Elfenbenskusten eller Togo. Heja Afrika. Visa vad ni går för!
Och solen skiner vidare. Åtminstone för bara en dag eller så. Det regnar i alla fall inte.
I vitt linne med texten "Jag jagar K1696" innebär varje nytt steg ett steg närmre Olympia stadium och mål!
En kilometer kvar...
Marathon....iiiiiih...
WoW! Hur ska jag kunna förklara? Känslan, människorna, den hårda asfalten mot undersidan av mina skor, lyckokänslan mellan 0-14 kilometer eller självplågan de sista åtta kilometrarna? Försöka duger alltid, men risken är stor att jag tröttar ut mina medmänniskor med mina känsloyttringar om mina två varv i Stockholm. Hur jag svävade förbi NK, kungsträdgården, drack vatten vid en vätskestation strax innan Västerbro. Bron som jag hört så mycket om, där många satt sina sista krafter på spel och där andra fått nya krafter. Mitt första varv runt Stockholm kan liknas vid ett mousserande vitt vin, en bubblande känsla i början. Man vill ha mer, mer mer, men mycket snart finner man en viss mättnad där ett eventuellt magknip skulle kunna få dig att sätta korken på flaskan men som istället tvingar dig att fortsätta andas och lyfta ditt kristallglas och utbringa ännu en skål i goda vänners lag.
Andas och spring, njut och fokusera. Solen sken, hejande människor vid vägkanten, damer i färgglada lätta sommarklänningar, herrar i ljusa fladdrande skjortor med uppvikta ärmar. Skratt och glada hejarop.
På Djurgården var det det naturen som hejade och vinden som lite lätt ruskade om de drömmande trädens gröna blad. Det lät " Spring, spring, spring" . Hästarna i hagen sov siesta, var redan märkbart trötta på den aldrig sinande strömmen av springande människor som störde dem i deras rekreationspaus, i deras paus från betandet av det ljusgröna gräset.
" Heja pappa, heja, heja, heja" skriker en liten ljus lintott åt sin pappa då denna passerar utanför Skansen. I mina hörlurar sjunger Whitney Houston " oh, I wanna dance with somebody, I wanna feel the heat with somebody. Jag sjunger med. Jag dansar redan. Snart har jag lagt trettio kilometer under mina fötter. Endast lite mer än en mil återstår. Det är ju ingenting. Strandvägen är dränkt i solsken och folket utmed vägen njuter av lena mjuka isglassar och dricker svart varmt kaffe ur bländvita kaffekoppar.
Solens strålar går in i min hud och vid nästa vattenkar sticker jag min svamp i karet och dränker den i vatten. Vatten som svalkar min hud och ger ny energi. Då är jag totalt ovetande om de sista åtta plågsamma kilometrarna som komma ska. Blytunga ben. Trötta ben. Kampen mellan viljan och tröttheten. Viljan vann. Viljan kunde till och med spurta i mål.
Jag gör det igen. Nästa år är jag tillbaka. Nästa år. Jag längtar redan. Jag vill ha mer, mer, mer. Det gör inget att det gör ont, ibland gör det faktiskt ont att vara lycklig. Utan smärta kommer man inte långt.
Vägen till lycka kanske är smärta?
Andas och spring, njut och fokusera. Solen sken, hejande människor vid vägkanten, damer i färgglada lätta sommarklänningar, herrar i ljusa fladdrande skjortor med uppvikta ärmar. Skratt och glada hejarop.
På Djurgården var det det naturen som hejade och vinden som lite lätt ruskade om de drömmande trädens gröna blad. Det lät " Spring, spring, spring" . Hästarna i hagen sov siesta, var redan märkbart trötta på den aldrig sinande strömmen av springande människor som störde dem i deras rekreationspaus, i deras paus från betandet av det ljusgröna gräset.
" Heja pappa, heja, heja, heja" skriker en liten ljus lintott åt sin pappa då denna passerar utanför Skansen. I mina hörlurar sjunger Whitney Houston " oh, I wanna dance with somebody, I wanna feel the heat with somebody. Jag sjunger med. Jag dansar redan. Snart har jag lagt trettio kilometer under mina fötter. Endast lite mer än en mil återstår. Det är ju ingenting. Strandvägen är dränkt i solsken och folket utmed vägen njuter av lena mjuka isglassar och dricker svart varmt kaffe ur bländvita kaffekoppar.
Solens strålar går in i min hud och vid nästa vattenkar sticker jag min svamp i karet och dränker den i vatten. Vatten som svalkar min hud och ger ny energi. Då är jag totalt ovetande om de sista åtta plågsamma kilometrarna som komma ska. Blytunga ben. Trötta ben. Kampen mellan viljan och tröttheten. Viljan vann. Viljan kunde till och med spurta i mål.
Jag gör det igen. Nästa år är jag tillbaka. Nästa år. Jag längtar redan. Jag vill ha mer, mer, mer. Det gör inget att det gör ont, ibland gör det faktiskt ont att vara lycklig. Utan smärta kommer man inte långt.
Vägen till lycka kanske är smärta?